It's just one of these days

Idag har dagen präglats av nostalgi,
minnen,
drömmar,
trasighet,
& sentimentalitet.

Jag minns den där kvällen i Linköping, på Konsert&Kongress.
Lars Winnerbäck.
Alldeles själv med sin akustiska gitarr.
Eufori.
Jag minns smset.
"Jag vinglar sakta ner till ån och sänder hälsning därifrån,
till en Drottning under månen."
Jag minns känslan.
Jag ångrar det fortfarande.

Jag minns känslorna,
trasigheten
ovissheten
innan jag flyttade hit första gången för ett år och tre månader sen.
Ångesten att behöva lämna,
Han.
Jag minns.
Och hatar.
Honom.
Mig.
Allt.
Men mest av allt hatar jag att jag inte kan glömma.
Inte släppa taget.
Inte ens för ett tag.
Jag vill bara få ett avslut.

Jag tänker tillbaka till förra läsåret på Fridhem.
Ångesten som präglade året.
Men också det som gjorde att jag stannade kvar (och började igen).
Kvällarna.
Korridorshänget.
Människorna.
Känslorna.
Det är något visst med förra läsåret.
Något som aldrig kommer att komma tillbaka.
Men en liten del av alla de känslorna infann sig ikväll.
Och jag saknar dom.
Saknar förra året.
Saknar och minns.
Med glädje.
Sorg.
Jag blir alldeles varm i kroppen när jag tänker tillbaka.
Men nu.
Nu är det dags att börja spara på dom nya minnena som skapas.
Men för den delen inte glömma dom gamla.
Bara spara.
Och minnas.


It's just one of these days!