jag får en doft av sommarens sista dagar

Kylan har kommit till Skåne.
En sån där bitande, isande kyla.
Som tränger sig genom ben och märg.
(Ungefär som hans andetag gjorde en gång)
Vintern kommer alltid så fort, så brutalt.
Jag saknar redan varma höstdagar, med rödgula löv på träden och marken.
Nu är grenarna kala och på asfalten ligger bruna blöta löv fastfrusna.
Det får mig att sakna glöggkvällarna med honom.
Uppkurade i soffan, med en film som vi aldrig såg, för vi spenderade tiden att prata istället.
Jag förvånas över hur fort tiden försvinner.
Att allting fortfarande känns som igår.
Men jag kan ärligt säga att jag inte saknar honom,
jag saknar bara vänskapen.
Nuförtiden saknar jag ingenting.
Förutom någon att dela allt detdär som vi en gång delade.









(Och kanske någon som skrämmer mörkret.)