Jag har tröttnat på att vara likadan

jag läser gamla dagböcker jag hittar undanstoppade.
förundras över hur lite jag faktiskt förändrats,
och samtidigt hur olika jag är mig själv nu mot då.
jag tänker likadant, lika mycket, på samma saker nu som då.
blir rädd att jag aldrig kommer sluta.
rädd att jag alltid kommer stå kvar och stampa på samma ställe.

min själ är rastlös. är skadad. är rädd.
jag vill andas något nytt.
jag vill stanna kvar.
stanna upp och hinna ifatt mig själv.
jag vill andas i samma takt.

saknar det som va.
saknar skåne. fridhem mest
det va den bästa tiden i mitt liv.
och samtidigt den värsta.
men det bra väger upp det dåliga.
som alltid. som aldrig.
att jag aldrig kan vara nöjd.
jag måste alltid se det svarta i det vita.
aldrig var för sig.

jag är förvånad (egentligen förtvivlad) över hur
snabbt man tappar kontakten med människor.
människor som sätter så djupa spår att dom aldrig går ur.
kanske betyder jag inte lika mycket för dom
som dom gör för mig.
det är sorgligt.
jag är rädd att det alltid kommer vara så.

det är höst nu.
det är därför det blir som det blir.
inget att bry sig om. det går över.
det gör det alltid.

Jag börjar tänka på,
vad som skrämmer mig mest.
Det som är statiskt eller det som tar slut.
Emil Jensen