det finns en tjusning i att sitta på golvet och få träsmak i baken och somnande fötter

Jag saknar Taizé.
Helt och fullt.
Saknar tillochmed att vakna av att det regnar in på mej.
Det hade sin tjusning. Att vakna när det regnar, sen lyckas somna om i världens konstigaste ställning för att det inte ska droppa på en, för att sen vakna till strålande sol.
Saknar det här med att ligga kvar så länge i sovsäcken att man hör klockorna börja ringa till morgonbönen. För att då stressa och sen lyckas komma till kyrkan (ibland precis i rätt tid, men oftast lite sent). Det är något magiskt över kyrkan där. Jag kan inte beskriva det.
Och eftersom man aldrig orkade upp i tid på morgonen, hoppade man över de långa frukostköerna för att duscha, för det mesta i kallt vatten. Men det har sin charm också.
Sen tillbringa dagen i diskussiongrupp, matköer, liggandes i solen/skuggan utanför vårt tält och skratta.
Jag saknar det. Jag saknar tillochmed hur mina fötter alltid somnade i kyrkan, när man sitter tätt tätt och inte kan sträcka ut benen. Men det gjorde inget, för det är något magiskt i luften runt Taizé, som gör att det inte har någon betydelse.