Jag kunde inte andas tillslut

jag kommer säkert få massa skit när jag skriver det här.
men ibland är det ända sättet att få ut saker som gnager innanför bröstkorgen.

Det är svårt att börja någonstans, utan att ge någon bakgrund till alltihopa.
Fast skulle jag göra det skulle det ta för lång tid.
Och egentligen så skriver jag inte för någon annan än mig själv, jag måste bara få ut det ur systemet. Problemet är väl också hur jag ska formulera det för att det inte ska missuppfattas allt för mycket. Men det spelar ingen roll, för allt är redan totalt fucked up att det inte kan bli värre.
Iallafall....

Vänskap är en form av social relation, i vilken de båda parterna hyser tillit till varandra så står det på Wikipedia. Och det stämmer, men vad som inte står är att vänner/vänskap också består av att acceptera varandra oavsett ens fel och brister. För alla har vi våra fel, alla har vi våra brister. Problemet är väl att vissa tror att dom är totalt felfria och vandrar runt och tror att dom är Guds bästa barn.

Jag har funderat mycket på fenomenet vänner sista månaderna. Dels för att jag förlorat flera av dom jag stått närmast sista tiden. Och jag kan varken skylla på dom eller på mig själv. Det va vårat fel. Varken den ena eller den andras.
Synd bara att vissa anklagar mig som egen "syndabock" i det hela. Och det gör mig så förbannad.
Jag kommer aldrig under några som helst omständigheter "ta på mig allt" som hänt, för det är inte bara mitt fel oavsett vad folk tror.
Och jag kommer aldrig skylla på dom andra. För som sagt det är vårat fel (bara för att poängtera) !

Så vad va det som hände? Ärligt, så är jag inte helt säker. Men det har snackats en hel del och oavsett vad vissa tror, så är det inte bara jag som stod för det i "gruppen".
Synd bara att en del inte märker av sånt.
Jag har gång på gång bitit mig själv i läppen för att inte dra ner nivån ännu lägre , för det har jag ingen anledning till att göra (och jag inser att jag kanske faktiskt har gjort det nu ändå, men jag bjuder på det).

Jag skulle kunna skriva sida på sida om det här, men ibland räcker inte orden till.
Det är sorgligt till en viss del, att de jag umgåtts med 24-7 helt plötsligt inte finns i mitt liv längre. Men jag kan nog faktiskt inte säga att jag är ledsen. För det är vid såna här händelser man inser vad vänskap är för något. Och jag trodde kanske att det vi hade va större än det va, men jag hade tydligen fel.
Jag vet att vi aldrig kommer att gå tillbaka till vad vi en gång hade och ärligt, så är jag inte så sugen på det heller. För jag vet att det aldrig skulle gå.
Vissa saker går aldrig att läka och svek är en sådan sak.

Och nu vet jag att ni läser det här eller rättare sagt jag hoppas att ni gör det.
För det här är min point of view, tänk på det. Lägg inte ner för mycket energi på den, för ni har ju er egen och det vore synd att förstöra den...

& nu mina (o)vänner.
Är detta ett avslutat kapitel.
Åsikter tas emot på mail, eller via telefon. (ni har ju både och...)
Lev väl och som godnattsaga kan ni roa er med Lukasevangeliet 6:37-43