men vi är bara instinkt bara djur och allt är lögn

ibland saknar jag gymnasietiden.
saknar det som va då, den jag var då.
då jag inte va jag utan nån jag trodde jag var.
men nu vet jag, allt va bara en fasad, en illusion om ett bättre liv.
idag vet jag förhoppningsvis bättre.
men jag lyckas aldrig riktigt få kläm på vilka som verkligen är mina vänner.
vissa är självklara, det är dom som man alltid vet finns där.
och vissa inser jag mer och mer att jag verkligen inte har något som helst gemensamt med.
inget.
och det är lite sorgligt.
jag tror att jag i vissa lägen är alldeles för blåögd. jag vill alltid tro det bästa om folk, men det brukar visa sig att jag har fel.
men jag vet att det alltid kommer finnas dom som jämt kommer stanna kvar i mitt liv.
och inget betyder mer än dom.
jag älskar dom mer än livet.