det kommer bara leda till nåt ont

det är konstigt det här med minnen.
särskilt dom där som bara svallar över en, när man inte är beredd.
jag fick ett telefonsamtal idag. det var Gs mamma, hon undrade om jag kunde komma ut till dom och ta några kort på B innan hon skulle iväg på bal.
"visst" sa jag innan jag hann blinka.
så det vara bara att ta Jörgen (bilen alltså) och åka iväg ut till dom.
men inte trodde jag att alla minnen bara skulle skölja över mig.
Från Ks konfirmation förra året. Fisketuren vid sjön. Ts födelsedag, och framför allt midsommarafton.
När vi gick vägen ner mot sjön för att ta bilderna, kom alla minnen, från midsommarafton, jag ville bara lägga mig på marken. Lägga mig i fosterställning och bara dö. Jag trodde inte att det skulle bli så jobbigt. Kunde aldrig ana. Jag minns det som igår.
Hur han luktade.
Hur hans hand i min kändes.
Hur han smakade.
Hur gräset kittlade mina bara ben.
Grenarna som rev på huden.
Fågelsången.
Luften som luktade vått gräs.
Hur våra skratt liksom passade varandras.
Det är snart ett år sen. Ibland undrar jag vad som hände. Vad det va som fick oss dit vi är idag. Det är längesen jag tänkte så nu, men idag, just nu maler det i huvudet som aldrig förr.
Och på lördag, kommer jag säkerligen träffa dej. Hur kommer det bli?

Jag älskar dej....
eller nej...
jag älskade dej.