jag önskar att det fanns nånting att säga.

jag tog mig i kragen och ringde.
han alltså.
men vafan gjorde det för skillnad?
han svarade, jag sa att det va jag, han lät glad och sa nånting, jag frågade vad han gjorde, han sa att han kollade på tv, jag frågade om jag störde, han la på.
varför? varför? VARFÖR?
kan vi inte ens prata som normalt folk?
jag förstår inte.
jag kommer aldrig att göra det.
jag borde kanske inte bry mig så jävla mycket. men jag gör det, och alldeles för mycket.







och just nu känns det jävligt frestande.